Skickade precis iväg en snap där jag ligger på badrumsgolvet och lyssnar på radisportens livesändning av Allsvenskans AIK - Elfsborg, jag stämmer in med klacken som hörs i bakgrunden och skriver att jag är lite trasig. Och det är så det har varit nu, min insida har inte riktigt varit med mig på senaste, med all rätt egentligen. Jag har varit glad nu i ett halvår ungefär så det är väl dags, men som alla gånger tidigare, läker jag ihop så småningom. Har ingen skrivarlust och mitt vokabulär har blivit tafatt så det här är inte så kul egentligen. 

 

Lämnar en ganska hård helg bakom mig, mycket dekadens och berusningsmedel sena nätter, få sömntimmar och minimalt matintag. Så det brukar bli när min sinnesstämning är destruktiv. Tycker väldigt synd om mig själv, ungefär lika mycket som en förkyld man tycker synd om sig själv. Nej jag hade väldigt gärna stått på Norra stå i detta ögonblick, känt samhörigheten och glädjen ta sig in i varje cell i ens kropp, men så blev det inte. Jag har haft fint sovsällskap och hängt med glädjespridare i helgen så har ändå fått lite positiv energi.

 

Vill verkligen försöka hinna umgås med mina fina vänner lite mer också, i tisdags fick jag sällskap till stallet av Ingrid och Harry, det var mycket trevligt faktiskt och det är alltid så skönt att kunna prata utan filter.

 

Jag har också börjat lyssna på en bokserie på Storytel, huvudpersonen heter Tilia och på många plan kan jag faktiskt identifiera mig med henne, jag reagerar fortfarande varje gång jag hör mitt namn läsas upp. Det är dock en man som står bakom denna bok och det märks ibland på porträtteringar av kvinnorna och i synnerhet på hur deras kroppar måste beskrivas ingående som om det skulle vara relevant för läsarens bild, mycket kroppsbeskrivningar och ett mansdominerat litet samhälle, men jag lyssnar för Tilias skull. Jordbunden heter den om ni är intresserade.